Han lyfte på den kostymklädda…

…armen och tryckte på knappen röd 23 för ‘wienerschnitzel med pommes frites och sade:

– Det är över nu.

Han var redan borta vid lingondrickan när Ainas hand mötte den vita, blöta och naggade laminatbrickan med Domus loggan tecknad i blått. På brickor och plastkassar bröts evighetens symbol aldrig. Hennes grepp om brickan hårdnade.
Svettdropparna i pannan hotade den pärlemoblå, nyinköpta ögonskuggan och bröt ut i takt med att restaurangens sorl dog ut inom henne och hennes planerade liv gjorde en gir över skulpturen i betongfontänen därute samtidigt som rådhusklockan slog halv över torget.
Hon valde svart 19; rödspätta med potatismos.

Klockslag. Uppbrott. Avslut. Ett evighetens tecken lika gott som ett annat. Men från och med idag skulle hon omedvetet alltid handla på Vivo.

Efter en stund börjar…

…Gerd så röra på sig också. Mödosamt sätter även hon sig upp. Torkar undan blodet som rinner under näsan.
– Jag bet av hennes örsnibb. Jag fick spotta ut biten, säger Aina.
– Håll käften, svarar Gerd.
– Men…
– Fan ta dig dig om du blir mallig för det här. Det här var ingenting! Fattar du! Jag kunde försvarat mig själv.
Aina bara tiger.
– Tro inte att du e nåt för detta.
Gerds röst är tröttare. Hennes ansikte blått, rött och svullet. Argheten orkar inte hela vägen fram längre.
Tiden går. Aina tycker nästan att hon kan se Gerds fläskläpp växa sig större och större för varje minut där i den gamla trädgårdens, för september, ovanliga hetta. Skuggorna är nu inte längre eftermiddagslånga utan skvallrar om snar, kallare kväll.
Två tysta, blodiga och för alltid sargade åttaåringar på en grusig uppfart. Till slut är det Aina som bryter tystnaden igen.
– Va menade hon me att jag skulle fråga mor och far var jag kommer ifrån?
Gerd fortsätter vara tyst en stund till, tvekar men reser sig sedan stapplande upp och säger:
– Ente fan vet jag!

Denna dikt…

…har följt mig genom livet.

Nåja, åtminstone sedan Georg Rydebergs TV-sända begravning.
Jag menar; hans kista där i Katarina kyrka (?) + Viveca Lindfors som lägger ner en blomma och tar farväl + den tonåring jag var = hur skulle det bli?

Skämt åtsido. Jag tror faktiskt det var detta som gjorde att jag fick upp ögonen för Pär Lagerkvist. Inte gymnasiets påtvingade och [lite väl] tilltagna kanon.
En olycklig kärlekshistoria helt enkelt. En verklighetens melodram som övergick i något annat.

“Litet efter att du är död
då skall liljor blomma,
rosor, liljor vid din bår
där de nära vänner stå
då skall många komma.
Med sin kärleks skörd till dig,
allting bärgas in åt dig.
Då skall liljor blomma.

Ja, hon som du älskat mest
medan du var här som gäst,
som såg så som du var,
gick förbi dig utan svar –
också hon skall komma dit
och med en hand av smärta vit
på ditt läger lägga ner
skyggt ett blomst som du ej ser.

Och hon stanna skall en stund,
medan du i dödens blund
inte vet att hon är där,
såsom aldrig förr dig när.

Och hon stanna skall en stund,
gråta stilla utan grund –
ty hon vet att du är död,
overstånden är all din nöd.

Rosor, lijlor över dig,
med allt kommer de till dig,
med all kärleks överflöd,
som till hungrande med bröd.
När du inte hungrar mer,
då de allt, de allt dig ger.

Rosor, liljor har du fått.
Till det öde landet nått
varifrån du kom en gång
med sin ångest och din sång.
Och de ser sin pannas frid
att utkämpad är din strid,
att du inte ängslas mer
då i mörkret du sänks ner.

Kort kort efter du är död
är förgäten all din nöd.”

The Swedish schools start…

…up again today.

To mark the day this is what I always wanted to say to children everywhere:

Needlework teachers around the world always lie and always give you a bad grade no matter how you excel in brilliant scissors skills. Remember that!

For some reason it’s all about the bl**dy sewing. Not about your scissors skills.

IMG_5006

#LifeLesson #TrueStory #GoodToKnow

— Oh…

…so you wear your anxiety on the sleeve too?

— Yes, why?

— No I just mean…

— What the fuck do you mean?!!?

— Just how very old school…how great…I mean…

And right there, in that pure second, I knew it was just an act. Simply superficial. She didn’t have to fear ruining her life by being herself.

The joke was on me.