Thankfully, I don’t feel…

…like I’m out walking the dead just yet. No, just tripped over a small, almost invisible, shadow today because, yes, my mind can overthink and seriously worry at the same time.

I guess, I simply possess a certain je ne sais quoi [read; huh?] for not realizing that worry won’t expire and actually can be saved for a later day. (When the ‘actual situation’ actually arises.)

The thing is; I would simply feel like a better person if I didn’t need to use my credit card at the supermarket in the absence of and in lieu of cash. This, while I’m telling my inner self that I’m successful in other ways…

Well, at least I’m not a quitter because I haven’t even managed the starting phase yet. So there!

“Du vet att jag aldrig…

…har trott på nån Gud, men ibland går jag in i Hans hus. 
Så när skymningen faller i morgon 
så går jag i kyrkan och tänder två ljus; 

Det ena för dom jag har sårat, 
för vännerna som jag försmått, 
och för tårarna som dom gråtit  
för min skull. 

Det andra för att jag ska finna  
en kärlek som orkar bestå, 
och en kvinna som en gång kan älska mej som jag är.”

Björn Afzelius i “Två ljus”